Hans jobbar för jämställd idrott för alla

I Östergötland är Hans Wetterhall örat mot rälsen. Han har varit idrottskonsulent och ansvarig för olika projekt inom RF-SISU i länet i många år och arbetar nu som sakkunnig i jämställd och inkluderande idrott.

– Det betyder egentligen att jag ska kunna lite mer om de här frågorna än mina kollegor, säger han.

Just det, Hans är specialisten, men alla ledare och tränare runt om i föreningar och organisationer ska ha kunskap om ämnet förstås. 

Den första frågan man ställer sig är enkel; jämställd idrott för alla – borde det inte vara självklart i dag?

– Jo, säger Hans, visst borde det vara så. Och vi ska komma ihåg att de flesta föreningar vill, men de vet inte riktigt hur de ska göra.

Stor andel män

Snedfördelningen i statistiken är till stora delar en kvarleva sedan lång tid tillbaka när kvinnor vare sig hade möjlighet eller fick vara med i föreningarna. Men när Hans visar siffror från i dag är det lätt att bli fundersam.

– Inom fotbollen är 87 procent manliga ledare, i innebandyn 89 procent och i hockey hela 94. Och då mäter vi förstås både herr- och damlag, säger han.
– Visserligen är det tvärtom i ridsport och gymnastik, men räknar man in alla idrotter i Sverige så är männen i alla fall många fler.
– 73 procent av ledarna i Sverige är män och de stora städerna i Östergötland följer snittet för landet. Här sticker Boxholm ut med 63 procent.

Mål till 2025

2017 satte Riksidrottsförbundet (RF) upp ett mål som ska nås till 2025. Det innebär bland annat att det underrepresenterade könet i en förening ska uppgå till minst 40 procent. Det ska gälla såväl i ledarstaben som i beslutande organ. 

Så, vad kan göras? Ja, som så mycket annat består vägen fram till stora delar av kommunikation.

– Det gäller att klubbarna gör klart och tydligt att de vill ha tjejer som tränare, säger Hans. I många föreningar finns det engagerade kvinnor men de har andra roller. Sköter kiosken, är publikvärdar eller sitter med i valberedningar. Det är viktiga uppgifter, men idrotten behöver fler tjejer som tränare och huvudledare. Dels för att skapa förebilder men också för att föreningar och idrotten i stort skulle bli mer framgångsrik med fler tjejer i ledarpositioner, framförallt i mansdominerade sporter som fotboll, hockey och innebandy.

När Hans besöker olika klubbar i länet tittar han efter den tysta kommunikationen, den som förmedlas utan att någon egentligen tänker på det. Ofta av gammal vana.

– Jag minns en fotbollsförening som jag kom till. Det första jag möttes av i klubbhuset var 20 tavlor med bilder av föreningens olika ordföranden sedan 50 år tillbaka. Alla var män!– Det är jättebra att vara stolt över historien, men det måste kanske inte vara det allra första man ser när man kliver in genom dörren.

Numera gäller det också att se över vad som lyfts fram i sociala medier och på hemsidor. Hans har med sig en enkel checklista med punkter som den som publicerar kan pricka av, allt för att undvika fallgropar.

– Jag vill att alla föreningar som jag besöker ska ta på normkritiska glasögon och granska sig själva. ”Hur ser det ut hos oss? Vilka passar in här och varför är det så?”

– Varför säger man fotbollstränare eller damtränare? Eller A-laget men damlaget. Jag sitter i styrelsen i en förening i Motala och om någon säger ”A-laget spelar i dag” så brukar jag fråga vilket de menar, herr eller dam. Det gäller att vänligt påminna hela tiden tills den gamla invanda jargongen suddas ut.

När RF-SISU har sina olika processarbeten med en styrelse eller en hel förening trycker man hårt på valberedningens möjlighet att påverka antalet män och kvinnor i styrelsen.

– Just valberedningens sammansättning är nyckeln för att kunna "hitta rätt" förslag till årsmötet, där jämställdhet- och mångfaldsperspektivet är otroligt viktigt. Vi vill ju att idrottens beslutande organ på alla nivåer ska spegla samhället på ett bättre sätt, säger Hans.

Idrott för alla

Vid sidan om föreningsbesöken arbetar Hans mycket i socioekonomiskt utsatta områden i länet.

– Där är ganska få delaktiga i idrott, men vi vet att många vill. Många nyanlända bland andra. Antingen hjälper vi dem att komma in i någon förening eller så stöttar vi om de vill starta en egen klubb. Det är inte så lätt att känna till allt som har med aktivitetsstöd och styrelsearbete att göra till exempel.

Men eftersom idrott är för alla så är det inte bara de som vill träna för att vinna matcher eller tävlingar som ska fångas upp. Det gäller att även stötta dem som bara vill träna, utan att mäta sig med andra.

– Vi måste ändra idrottens målbild så att det finns möjlighet för alla att delta, säger Hans. Det handlar kort och gott om idrottens överlevnad.

Han ser framför sig de stunder då idrotten är som allra bäst. En jargongfri miljö där alla har roligt och träffar kompisar. Där män och kvinnor har lika värde och arbetar sida vid sida.

– Den miljön finns i många föreningar, men vi jobbar för att alla ska nå dit. Träningarna ska vara en friplats att komma till.

Hans har själv funderat på varför han brinner så mycket för de här frågorna och landar i att det delvis är för att han varit fotbollstränare i många år.

– Jag har mest tränat flickor och damer och alltid fått slåss lite extra för det vi ville ha. Det har retat mig.

Han har nått långt i sitt arbete och förändringarna till det bättre fortsätter, varje dag.

– Jag har en dröm, säger han. När jag frågar en 10-årig pojke vem hans idol är och han utan att blinka svarar Stina Blackstenius eller någon annan av damerna.– Det kommer att hända, och då vet jag att vi har uppnått ett stort mål.

Text: Anna Lindén, Granit PR & kommunikation