Konsensus hindrar en bättre arbetsmiljö

Det var först när jag började arbeta här på Arbets- och miljömedicin i Linköping som jag på allvar började reflektera över arbetsmiljö. Här jobbar arbetsmiljöproffs som snart fick mig att inse vikten av goda och hälsosamma arbetsmiljöer. När jag tänker på de arbetsplatser jag varit på tidigare kan jag inte minnas att jag varit med om något systematiskt arbetsmiljöarbete över huvud taget. Ergonomirond, ja någon enstaka gång, men i övrigt har det oftast handlat om att älta vissa frågor i långbänk och därmed pendla känslomässigt mellan att vara engagerad i frågan och uttråkad.

Kanske är det bara jag, har jag tänkt. För att jag är otålig.

En gång för länge sedan samlades alla på min dåvarande arbetsplats i ett konferensrum för att ledningen hade något att delge oss. Det var nyordning på gång, vi skulle slopa en del arbetssätt, tänka nytt och göra annorlunda. Jag tyckte det lät både rimligt och roligt och var redo att skrida till verket. Men många kollegor var upprörda och undrande. De hade svårt att ta till sig det nya, svårt att förstå vitsen.

Men för mig var det lätt, superlätt. Faktiskt så lätt att chefen tog mig avsides och berättade för mig att jag nog behövde förstå att en del människor har behov av processtid. Processtid? Jag förstod inte ens ordet.

De kunde alltså inte gå från snack till verkstad på en gång. De ville också veta hur det hela skulle gå till. För mig var även hur en icke-fråga eftersom jag tyckte mig se hur vi skulle göra. Det var väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång? Nja, inte riktigt.

Sedan dess har jag aktat mig noga för att inte respektera andras behov av processtid. Det är jag som måste sätta mig på mina händer för att inte bita på naglarna av rastlöshet, jag som måste viska Hold your horses till mig själv medan jag inväntar andras processande under långa möten.  

Men plötsligt tänker jag annorlunda. Kanske är det inte jag? Åtminstone inte enbart. Kanske heter spöket konsensus? Det är en beslutsprocess som går ut på att alla ska vara eniga innan beslut fattas. Det tar ofta lång tid och är omständligt.

Jag har sent omsider insett att jag inte är ensam om att känna att något väsentligt dött på en lång väg fram till beslut.

När det är dags för verkstad är det svårt att minnas varför frågan engagerade från början och den glöd som brann i mitt bröst är sedan länge slocknad.

Det tar för lång tid helt enkelt.

Och vid en sökning inser jag att många ifrågasatte konsensusbeslut redan för tio år sedan. Föreläsaren och beslutsexperten Ari Riabacke sa redan då att svenskarna lider av beslutsimpotens och Ulrika Friberg skrev år 2015 i en text för Sveriges kommunikatörer att vi måste våga fatta beslut och våga misslyckas för det värsta som kan hända är att man lär sig något man inte tidigare visste. För det bästa sättet att döda ett kreativt koncept är att låta alla tycka och tänka om den och sedan fatta ett konsensusbeslut.

Uppenbarligen är jag sen på bollen. Uppenbarligen är vi fler som tycker att vi är alltför konsensusdrivna i Sverige, och att det är ett problem.

Jag tror att många kan förbättra sin arbetsmiljö genom att fatta snabba beslut och lägga kraften på att åtgärda det som behöver åtgärdas, istället för att krångla med tidsödande möten.

Och att sitta på sina händer och bara vänta? Ja, det är förstås helt värdelöst.