Räcker civilkurage?
Jag blev vittne till en misshandel. Jag gick genom parken vid lunchtid och hörde arga mansröster. 6-7 män stod i en klunga och på marken låg det någon.
Var det en pojklek som spårat ur? Eller var den som låg på marken inte med på leken? Skulle jag försöka ingripa? Jag stannade och tvekade. Flera andra tittade på klungan och gick vidare. Om jag sa något, skulle de ge sig på mig? De var säkerligen mycket starkare. Kanske drogpåverkade? Kanske en gänguppgörelse? Jag skulle ha ringt polisen, men den tanken dök inte upp i mitt huvud. Jag stod som paralyserad. Senare började jag tänka på alla de som blir mobbade på sina arbetsplatser.
Hur skulle du reagerat? Gått därifrån?
Man kanske inte får synliga fysiska skador av mobbning. Men mobbaren lämnar avtryck hos offret som ger samma symptom som man kan hitta hos offer för misshandel, våldtäkt och tortyr. Ångest, depression, sömnstörning, panikattacker, koncentrationssvårigheter och sänkt arbetsförmåga. Försäkringskassan beräknar att 10 000 är långtidssjukskrivna till följd av mobbning. Och 1200 anmäler mobbning som arbetsskada årligen enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
Innan jag tänkt klart klev den gamla tanten fram. ”Nu får ni sluta pojkar. Hålla på så här mitt på dan. Släpp honom”. Hon hötte med handen. Maken försökte hejda henne. Den som låg på marken släpptes och gick därifrån.
22000 personer i Sverige upplever hälsobesvär kopplat till mobbning. Ord träffar som knytnäveslag. Utfrysning, utblottning, kränkande handlingar krymper självet. Till slut ligger man bildligt talat som, mannen jag såg i parken, på marken. Orkar inte kämpa emot, endast värja sig så gott det går. Vi som tittar på, står handlingsförlamade. Rädda för att själva drabbas. Rädda för att säga vad vi tycker.
På en arbetsplats med kuvade människor måste rimligen mer påverkas utöver själva mobbningsofferet. Vad händer med arbetsglädje, samhörighet, kreativitet och produktivitet?
1 av 10 anger att de någon gång utsatts för handlingar som skulle kunna vara förknippat med mobbning.
Man skulle önska att det på varje arbetsplats fans en ”gammal tant” som satte ner foten. Som satte stopp för eländet. Men civilkuraget och gamla tanter på staplande ben lyser med sin frånvaro på många arbetsplatser. Det behövs mer.
På skolor och dagis finns värdegrunden tydligt uppspikat på väggen. Hur man får bete sig och säga och vad man inte får göra. Om någon inte följer uppmanas barnen säga till en vuxen. Den vuxne är oberoende och får agera polis, domare och diplomat. I vuxenvärden suddas värdegrunden ut. Det kanske inte heller finns någon oberoende att tillkalla när det blir fel. Vad man får och inte får säga blir otydlig. Vad som är okej bestäms inte av vad som är rätt eller fel utan av den som dominerar. Den som får de andra med sig. Och ibland blir det fel, fatalt fel.
100 självmord årligen är direkt relaterade till mobbning
Hur vet man vilken arbetsplats som kommer att skörda mobbningsoffer? Man vet inte. Men det finns sätt att ”döda ogräset innan det tar överhanden”. Inte tillåta att den kränkande kulturen blomstrar. För likt kirskål är mobbningskulturen svår att få bukt med när den väl etablerat sig.
Arbetsmiljöverkets nya föreskrift Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4) kräver tydlig policy om mobbing och kränkande särbehandling. Det måste bli mer än ett papper i en pärm. Man måste jobba systematiskt i att försöka hitta lösningar på till exempel hur man förhindra repressalier. Det måste finnas någon annan att vända sig till om det är chefen, den ”oberoende vuxna” som ska hjälpa en, som är mobbare.
Är du intresserad av området kan du läsa mer på Arbetsmiljöverkets hemsida Länk till annan webbplats.
Ett tidigare blogginlägg om mobbning: Ny bok! Mobbning på jobbet
Text: Elisabeth Lindberg, specialistläkare vid Arbets- och miljömedicin i Linköping.
Du måste vara inloggad för att få kommentera
Stängd för fler kommentarer
Publicerad
Kommentarer