Behöver Sverige en mobbningsombudsman?

Jag fick förmånen att träffa och lyssna till andra som forskar och arbetar med dessa frågor. Det är omöjligt att med några få ord beskriva alla intryck från en sådan konferens. Värdefullt och givande är nog de ord som sammanfattar intrycken bäst..

Under våren, efter att min bok om mobbning på jobbet publicerades, har jag vid flera tillfällen blivit intervjuad i olika tidningar. Ett återkommande tema i flera intervjuer har varit mitt förslag i bokens sista kapitel om att inrätta en mobbningsombudsman. Tidningen Finansliv skrev t.ex. en artikel om detta nyligen (klicka här för att läsa artikeln).

I grunden finns ett systemfel som innebär att det aldrig på riktigt går att få en helt oberoende prövning av huruvida en arbetsgivare agerar fel i ett enskilt mobbningsärende. Hela systemet utgår från att alla inblandade parter följer den svenska modellen, som bygger på samverkan och samarbete.

Som jag ser det finns det egentligen tre huvudalternativ för att lösa detta systemfel. För det första kan Arbetsmiljöverket få ett utökat uppdrag som innebär att de också ska pröva huruvida en arbetsgivare agerat eller agerar fel i enskilda mobbningsärenden. Man skulle också kunna ge Diskrimineringsombudsmannen (DO) ett utökat uppdrag så att denna myndighet även hanterar mobbningsfrågorna. Slutligen skulle man kunna inrätta en ny ombudsmannafunktion som får detta uppdrag – en Mobbningsombudsman (MO).

För mig är frågan om den exakta organisationen egentligen mindre viktig; det viktigaste är istället funktionen – att någon får ett uppdrag att oberoende kunna pröva huruvida arbetsgivare agerar rätt eller fel när arbetstagare blir utsatta för kränkande särbehandling och mobbning på sin arbetsplats.

När jag var i Nya Zeeland försökte jag samla på mig ytterligare kunskap och idéer inom detta område. Jag lyssnade på mycket intressanta föredrag som rörde kopplingen mellan diskriminering och mobbning (bla av professor Duncan Lewis från Plymouth Graduate School of Management & Plymouth Business School i England).

Det verkar vara så att personer och grupper som utsätts för diskriminering också utgör en stor riskgrupp för att bli utsatta för mobbning. Svaga och utsatta grupper är alltså även riskgrupper för mobbningsexponering. Gränserna mellan mobbning och diskriminering är dessutom flytande och överlappande. Diskriminering kan utvecklas till mobbning, och diskriminering kan vara en del av en mobbningssituation. Vissa fall kan alltså handla om både diskriminering och mobbning.

Efter att ha lyssnat på detta började jag fundera på om det kanske ändå vore bäst att mobbningsfrågorna hanterades av Diskrimineringsombudsmannen (DO). Jag diskuterade frågan med en annan ledande forskare inom området, den norsk-engelske professorn Helge Hoel från Manchester. Min slutsats efter det samtalet blev dock att mobbningsfrågorna nog skulle riskera att drunkna och få dåligt utrymme hos DO, vilket Helge Hoel också verkade anse.

Sedan diskuterade jag frågan med professor Ståle Einaresen från Bergen. Han var emot inrättandet av en särskild institution för mobbningsfrågor vid sidan om de ordinarie organisationerna och menade att dessa frågor i grunden hör hemma hos Arbetsmiljöverket. Han menade att det finns organisatoriska risker med att inrätta särlösningar och bygga upp nya byråkratiska verksamheter. Det leder lätt till resursslöseri och revirtänk. I Sverige har vi dock en lång tradition av just ombudsmannafunktioner som en ordinarie verksform. En ombudsmannafunktion är alltså ingen särlösning. Det finns dessutom motsvarande  och fungerande funktion för skolmobbning genom Barn- och elevombudet (BEO) som utgör en egen del inom Skolinspektionen och som kan kräva skadestånd för barn och elever som varit utsatta för mobbning i skolan. BEO har likt en fyr bidragit med gränssättning och konsekvenstänkande vilket över tid gör att risken för grundstötning i dessa frågor förhoppningsvis minskar.

Min slutsats är därmed följande. Vi behöver verkligen denna funktion – en möjlighet till en oberoende prövning av pågående eller tidigare mobbningsärenden där arbetsgivare faktiskt kan dömas till ansvar för att missköta eller ha misskött sin hantering. I vilken organisationsform detta bör ske är egentligen en underordnad fråga. Men frågan är så viktig att den bör lösas på ett sådant sätt att mobbningsfrågorna får sitt rättmätiga utrymme. Och då tror jag att den mest framkomliga vägen är inrättandet av en ny ombudsmannafunktion med nödvändigt lagstöd. Alltså – inrätta en Mobbningsombudman snarast!